HISTORIA BAKOM SAN HISTORIA - EDGARS BERTUKS
BÖRJAN
Jag föddes den första januari 1985 i den lilla staden Aluksne. Det är den delen av Lettland där vintrarna är en riktig sak och det var ingen slump att min pappa, som då var proffsskidskytt, träffade min mamma när han var på träning i Aluksne. Mitt första barndomsminne är att jag försökte hålla mig upprätt på små orange plasthimlar - en sådan sak som alla barn ägde under sovjettiden men som inte användes för riktig skidåkning. Jag kunde knappt gå, men var tvungen att testa att åka skidor. Det var en så stor sak i vår familj då med vinter-OS för en slags religion. Det var ett absolut måste att se tävlingar på TV när vi fick en chans och för ett litet barn verkade det som att hela världen slutade snurra när det var lite skidskytte på TV. Jag tror att det var där det första fröet till min dröm om att bli en proffsidrottare en dag såddes. Jag visste bara inte när och hur, men jag hade det i mig. Jag är helt och hållet tacksam mot mina föräldrar för att de gjorde det här mot mig om man kan säga så. 
I grundskolan provade jag bokstavligen alla sporter jag kunde få tag på. Skidåkning, friidrott, fotboll, basket, gymnastik, ishockey. You name it! Jag antar att det hade något att göra med att min pappa också var idrottslärare i den lokala skolan. Orientering var ironiskt nog inte bland mina favoriter då. Jag släpades till lokala tävlingar av mina föräldrar som hade hittat en bra hobby inom orientering efter att min pappa slutade som proffs. En sak som höll mig igång var en chans att resa. De helgerna var fulla av spänning för ett litet barn som mig. Vi packade våra redskap, satte oss i en bil och begav oss till något nytt ställe. Vanligtvis reste vi inom de baltiska staterna, men det räckte för att känna för att utforska hela den nya världen på den tiden. Samtidigt tränade jag i XC-skidåkning och spelade basket i det lokala laget. Vi hade turneringar att delta i och någon gång var jag tvungen att välja en sak framför en annan. Vändpunkten till förmån för orientering var mästerskapen i Riga där det slutade med att jag vann silvermedaljen och en liten tanke slog mig - vad skulle jag kunna åstadkomma om jag faktiskt tränade för det? Jag tog mina första stora steg ganska snart. 
LAGET LETTLAND
Jag fick min plats i ungdomslandslaget och representerade landslaget i de största tävlingarna runt om i Europa. Kändes som ett genombrott - från den lilla staden Aluksne till världen. Och det smittade också. På sätt och vis blev jag beroende och det fanns inget sätt att stoppa mig längre. Min far hade byggt upp denna känsla av förståelse för hur saker fungerar. Redan då kunde jag förstå hur mycket det kunde ta från mig, men jag var väl förberedd. Därför är jag helt och hållet tacksam mot mina föräldrar för den här lektionen även om det ibland kändes ganska orättvist och hårt för en tonåring. 
Jag fortsatte med hyfsade resultat som junior och 2006 var första året jag körde för det lettiska landslaget i världsmästerskapen. Jag fattade så mycket erfarenhet jag kunde och tog små steg mot min dröm. 2008 fick jag mina första topp 10-resultat i världsmästerskap. Jag slutade 9:a i medeldistanslopp och det var det bästa resultatet någonsin för lettiska då. Vid det laget slog mina resultat en platå och några år senare stod det klart för mig att jag var tvungen att göra en stor förändring i mitt liv om jag ville ta mig vidare. Jag arbetade för ett stort vårdföretag vid den tiden. Det var ett jättebra jobb med goda framtidsmöjligheter, men på något sätt kände jag att jag inte riktigt hörde hemma. Åtminstone inte tiden. Allra i början av 2012 bestämde jag mig för att sluta mitt jobb och fullfölja min dröm om att bli proffs. Jag hade några besparingar och några små supportrar för att täcka ett års utbildning. Jag planerade inte mycket längre. Det var ett av de mest inspirerande och motiverande ögonblicken i mitt liv. Nästan alla runt omkring mig trodde att jag hade blivit galen. Att bli en proffsidrottare vid 27 års ålder, utan några större supportrar och inget kontrakt i fickan. Vissa sa det högt, andra inte, men jag kunde känna det i attityden. Och det var väldigt spännande på ett sätt – att gå min egen väg när alla runt omkring mig sa att jag skulle vända om. Som en osynlig kraft som oundvikligen drar mig mot mitt beslut. Jag ser tillbaka ibland och frågar mig själv - vad fan var du tänker?! 
GULD
8 månader senare i Schweiz vann jag världsmästare på medeldistansguld. Det var den första världsmästarens guldmedalj någonsin i den lettiska orienteringens historia och även den första för baltiska stater. Jag fortsatte mästerskapet med att vinna bronsmedaljen på långdistans, vilket bekräftade min plats bland de bästa idrottarna på planeten. 
2013 var ett riktigt test för mig. Inget mindre än en medalj förväntades av mig och jag levererade. Jag vann ytterligare en bronsmedalj i long och kämpade för en medalj i mitten till sista delen av loppet där jag skadade mitt öga och slutade på 8:e plats. Det kändes fantastiskt. Som hela världen vid mina fötter. Jag hade klarat mig bortom mina vildaste drömmar och det fanns mer i det – min första son Jurgis föddes i december samma år. 
2014 var min sista framgångsrika tävlingssäsong. Jag slutade 5:a och 10:e i EM och kör topp 10-resultat i världscupen. Jag skadade min hälsena under Östersjömästerskapets långlopp genom att snubbla i full fart nerför. Det här avsnittet avslöjade en gammal skada som jag ibland kände under mina mest intensiva träningsperioder, men den bekymrade mig aldrig för mycket och försvann när jag väl tog det lugnt en dag eller två. Nu var det ett verkligt problem och jag provade alla möjliga behandlingar jag kunde få tag på. Otaliga styrke- och kärnträningspass, stretching, sjukgymnastik, massage och medicin. You name it! 
SUREGRIES
Så småningom stod det klart att att gå under kniven var mitt nästa alternativ. Jag gjorde min första hamstringsoperation i början av 2017 så jag skulle ha tillräckligt med tid för att komma tillbaka till ett normalt träningsschema inför världsmästare i början av juli. 
Det var vid den här tiden när visionen om mitt eget sportklädesmärke började ta form. Jag hade bara ett koncept i våra sinnen och det räckte. Jag skapade TRUE STORY för alla dem som har slagit oddsen, uppnått omöjliga uppgifter, strävat efter storhet trots föga avundsvärda omständigheter.
Det tog mig 5 månader att komma tillbaka till mina träningsrutiner. Jag tror inte ens att det var så svårt, förutom att jag hade två personliga "coacher" nu sedan vår andra son Jekabs gick med i denna värld tidigt på våren. Min första tävling var Baltiska mästerskapsstafetten. Till min egen förvåning springer jag ett riktigt bra lopp. Det kändes säkert som att jag är tillbaka, men det var kortlivat. Det stod snart klart att min smärta är tillbaka. Jag fick flera åsikter från läkare i Finland och det visade sig att min första operation faktiskt hade gjort det värre. Hur arg var jag på en skala från 1-10? Som 20. 
Jag vet fortfarande inte varför folk tar på sig jobb som de inte kan utföra. Speciellt när det gäller hälsan hos proffsidrottarna, men det är frågor som kommer att förbli obesvarade. Jag bestämde mig för att avsluta säsongen tidigt och göra en ny operation. Goda vänner i Finland introducerade mig för en av de bästa hamstringskirurgerna på planeten - Sakari Orava. Han är den officiella kirurgen för FC Barcelona och hade hjälpt otaliga toppidrottare över hela världen. Den här gången var jag i goda händer och den andra operationen var en succé. Min återhämtning gick bra och jag var på fötter igen och sprang spår på ön Gran Canaria i januari 2018. 
HEM VM 2018
Två saker gjorde 2018 väldigt speciellt för mig. Jag etablerade officiellt TRUE STORY och för första gången i historien hölls världsmästerskap i mitt hemland i Sigulda, Lettland. Min tränare Jari Ikaheimonen arbetade nu med laget Lettland och vårt mål var inget mindre än en medalj i stafettloppet. Det var fyra år långt projekt och vi hade verkligen lagt våra hjärtan i det. Jag hade såklart mina tvivel om jag kommer att kunna prestera på den nivå som krävs för en medalj. Jag hade trots allt två operationer på 9 månader och att komma tillbaka efter en andra var inte en promenad i en park. Mitt självförtroende växte när början av säsongen närmade sig. Jag kände mig starkare under träningsläger och det fanns första tecken på att komma i form. 2 månader innan mästerskapen råkade jag ut för en olycka. Under ett av mina lätta pass, bröt en gren igenom min sko och hittade en väg in i min vänstra fot. Som bra fyra centimeter djupt. Jag behandlades omedelbart, men bara en del av det togs bort. Lång historia kort - nästan 6 veckor på kryckor, tung antibiotika och ytterligare en operation i slutet av hela sagan för att rensa ut de sista bitarna. 
Jag kör uttagningslopp med stygn i hälen. Det var som att tänja på mina gränser ännu en gång. Jag var tvungen att gräva djupt för att klara det och i det ögonblicket insåg jag verkligen hur mycket jag kan om jag lägger allt i ett spel. Världsmästarstafett gick till historien som den hårdaste tävlingen någonsin med 8 lag på 58”. Som 8,5” ett lag Lettland på 8:e plats. Jag var vid mina gränser från det allra första steget i det loppet. Jag kan säkert säga att jag gav allt och lite till. Vi var bland ledande lag för det mesta och det kändes definitivt som att förlora på den tiden. Ändå var det en oförglömlig upplevelse för oss alla. Vår tränare Jari, idrottare, våra familjer, fans och hela lettiska orienteringssällskapet. Jag har sprungit det loppet om och om igen i mitt huvud. Vad kunde jag ha gjort bättre? Hade vi bara otur eller var det en konsekvens av våra egna misstag? Jag kunde också ha varit ett verkligt genombrott för mitt varumärke. Det är svårt att tänka sig en bättre kombination - varumärkesägaren kommer tillbaka efter två operationer och vinner världsmästare på hemmaplan medan han springer i TRUE STORY-utrustning. Vad säger du i sådana ögonblick? Det var inte meningen att det skulle vara det som jag tänker på. Åtminstone inte än! 
GULDKANT
Jag lät det sjunka in lite för att hitta ett silverfoder till det hela. Jag kan inte slå fast det än, men jag vet att det finns där. Det enda sättet att ta reda på det är att fortsätta. Hitta en väg runt alla hinder som kan falla på min väg, bli starkare för varje nästa och håll huvudet uppe för det finns så mycket att se och känna på en resa som denna.
Förra säsongen har varit långt ifrån min bästa hittills. Jag har fått kompromissa med de flesta av mina träningar på grund av skador som följd av tidigare operationer, men jag vet att det kommer att bli den bästa versionen av mig på startlinjen när klockan börjar gå.
För det här är min SANNA HISTORIA!