Min historia med IGTISA
IGTISA är en bilhandlare och service i Siauliai, Litauen, och grundades av Dainoras Saunorius, företagschef och klubbägare, vars passion för orientering har förvandlats till den enda professionella orienteringsklubben i de baltiska staterna. Klubbens namn kommer från initialerna i hans söners namn.
Dainoras har hjälpt mig mycket under större delen av min seniorkarriär. Han har inte bara stöttat mig när jag försöker klättra upp på resultatlistan på stora mästerskap, utan också som en vän i goda och inte så bra tider.
Min första tävling med IGTISA var tillbaka 2015, det var litauisk klubbstafett och jag blev tillfrågad av Vilius Aleliunas att gå med i deras lag som den bästa juniortjejen i Baltikum vid den tiden. Det var också min första seger med klubben.
IGTISA har alltid mest bestått av elitlöpare. Ursprungligen var tanken att utveckla ett starkt och konkurrenskraftigt herrlag med litauiska och andra baltiska löpare för de stora stafetter som Jukola och 10Mila, men så småningom sattes även damlaget ihop.
Jag fortsatte att springa litauiska klubbstafetter med dem fram till slutet av 2017, vilket var ett fantastiskt år för mig när det gäller internationella resultat. Jag tog stora steg i min utveckling som elitidrottare, mest tack vare våra förberedelser inför VM 2018 i Lettland. I slutet av 2017 blev jag tillfrågad att gå med i IGTISA damlag med Venla stafett som huvudmål.
Jag hade tidigare sprungit i flera svenska klubbar, men jag kände mig aldrig riktigt som en del av ett lag. Att bli betraktad som "någon östeuropeisk tjej" var ett märke som jag kände att jag alltid var tvungen att bära med mig, åtminstone på den tiden då jag inte var riktigt tävlingsinriktad än. Att komma till IGTISA kändes som att komma hem till mig. Jag var mentalt på ett mycket bättre ställe att prestera på den nivå jag tränade för. Vi var alla lika, oavsett var vi kom ifrån. På min första Venlastafett 2018 med IGTISA var jag på 3:e sträckan och Sandra Pauzaite kom till omställningen på 2:a plats. Jag var så nervös, men också så redo för det. Jag gjorde ett bra lopp och lät bara Simone Niggli och Marika Teini passera mig och bytte på 4:e plats. Vi lyckades säkra TOP10 och slutade på 9:e plats efter sista sträckan av Gabija Razaityte. Ett år senare 2019 klättrade vi ytterligare en position och slutade på 8:e plats. I slutet av 2019 gick Hanna Wisniewska och Elza Ķuze (fortfarande ung vid den tiden) till klubben och vårt lag började se bra ut, men bara "på pappret" eftersom vi inte kunde träna tillsammans regelbundet och det fanns ingen som kunde anordna vanliga träningsläger. Faktum är att från det att jag gick med i klubben 2017 fram till hösten 2022 fanns det bara ett par gånger vi hade en chans att träna tillsammans eftersom vi anlände några dagar tidigare till Venla i juni. Jag var okej med det i början, men med tiden visste jag att jag behövde mer om jag ville växa. 2021 erbjöds jag av flera finska och även en norsk klubb att gå med i dem, men Dainoras var väldigt övertygande och jag gick med på att stanna. Då förberedde jag mig mest för sprint och sprang inte så mycket i skogen i alla fall.
2022 blåste förändringens vind in. Lång historia kort - för närvarande består IGTISA av endast kvinnliga löpare, vi har äntligen en tränare och det ser ljusare ut än någonsin. IGTISA-tränaren Dawid Stefanski, som är Hannas man och tidigare tränat det polska landslaget, började arbeta med IGTISA hösten 2022. Aleksandra Hornik och en polsk junior Hanna Sudol (vi kallar henne lilla Hanna) anslöt sig till laget i slutet av förra säsong, och senare även en annan lettisk Laura Puķīte. För första gången hade vi två damlag på startlinjen i Venla stafett, och ytterligare några löpare ansluter sig till laget permanent. Ingen av oss har spektakulära resultat eller medaljer individuellt på den internationella scenen, men det känns som magi när vi alla är tillsammans. Vi tränade mycket tillsammans i vintras, hade läger varje månad. Jag har varit med i många olika damlag, både i landslaget och i klubbarna, och jag har kommit fram till att ett lag som presterar bra kommer att bestå av personer som ”vibbar” på samma nivå, som är lika i karaktär, skapa inte drama och må bra runt varandra. Att prestera bra känns mer av en utmaning när man inte har det, även om man har topplöpare i laget. Jag känner mig så lyckligt lottad och lycklig som har sådana människor runt mig just nu, inte bara i laget utan också i min familj.
Segern i finska stafettligan Viestiliiga i april var bara ett litet steg på vägen, men det visade att vi har förbättrats i språng och gav oss alla en stor självförtroendeboost. Vi klarade TOP10-resultat i både 10Mila och Venla , och slutade på 8 :e respektive 9: e plats, men jag vet att vi har mer att visa. Tack, tjejer, för att ni var med på den här resan med mig och motiverade mig att bli en bättre version av mig själv i det här spelet.
